Vägen hit

Kina föddes i Lettland en novemberdag. Hon kom till Sverige först julen 2010, och vad vi vet om hennes liv tidigare är bara det säljaren har berättat.

Hon började sitt liv som avelssto, men när uppfödaren strukturerade om sin verksamhet såldes hon.

Hon hamnade först på något mindre trevlig ställe, men såldes igen och reds då in. Ryttaren som red henne i början var inte så erfaren och Kina var alldeles för känslig för en ryttare med dålig hand. Efter ett halvår hade det spårat ur alldeles och hästen hade utvecklat en kraftig underhals och gjorde allt för att undvika bettet.

Ryttaren byttes ut, och så småningom bytte Kina även ägare igen. Den nya ägaren red henne några år själv, men satte henne till slut hos en av Lettlands bästa ryttare. Girts Bricis lyckades hitta ett sätt att kommunicera med detta komplicerade sto, och började plocka placeringar på tävlingsbanan.

 

När Kina så skulle säljas igen var hon tillräckligt utbildad för att man skulle kunna se att hon hade en enorm hoppförmåga, men hon var trots allt fortfarande väldigt svår att rida och med alla hennes andra egenheter var det inte det lättaste att hitta en köpare.

 

Det var strax före julen 2010, och Jenny Östberg hade nyss fått beskedet att hennes älskade häst Visen inte skulle kunna tävla mer efter sin ligamentskada. Hon satt och läste hästannonser på nätet och googlade härstamningar, när hon snubblade över Kina på en lettisk hemsida.

Känsliga och lite besvärliga ston verkar vara lite av Jennys grej, och hon lät sig inte avskräckas av berättelserna eller filmerna där Kina sparkade bakut mellan nästan varje hinder. Säljaren försökte inte dölja något utan klargjorde tydligt att häsen var mycket svårriden.

Efter en mailkonversation gick det sedan snabbt. Jenny fick köpa hästen till ett väldigt lågt pris om affären slutfördes före nyår. Hon bestämde sig för att köpa Kina utan att ha sett och provat henne.

 

Kina besiktades på självaste julafton och var utan större anmärkningar utom i ett avseende; Längst ner på protokollet stod att läsa "horse is very restless and over sensitive, and it is difficult to do proper examination".

 

Så i mellandagarna julen 2010, efter en 24 timmar lång resa, kunde Kina till slut lastas av i sitt nya hem i Sundsvall. Det uptäcktes snabbt att hon också var en vävare. Noteringen på besiktningsprotokollet var knappast överdriven, i början kunde Kina inte stå stilla en sekund utan kastade sig fram och tillbaka i kedjorna på stallgången när hon skulle borstas.

Att bli borstad verkade hon heller inte särskilt förtjust i, hon skakade på hela kroppen så fort man närmade sig manen med en kam.

 

I ridningen var hon ungefär som förväntat, extremt het och sprang med huvudet rakt upp. Men hoppa, det kunde hon! Även om det var allt annat än lätt att sitta på henne mellan hindren så var sprången alltid bra.

 

I Kinas första tävling på svensk mark tog hon en seger i 120. Men glädjen blev kortvarig, ett par minuter efter målgång var hon blockhalt. Det visade sig senare att hon fått en blödning i hoven. När hon sedan gjorde comeback på tävlingsbanan tog hon ytterligare tre raka segrar.

Hon blev snabbt omtalad för sin spektakulära bakbensteknik.

 

Under hösten blev Kina halt igen, även denna gång precis efter en tävling. Inte heller denna gång fanns några böjprovsreaktioner utan bara en mystisk hälta. Den här gången blev det långdraget, och hon vilade helt i tre månader. Eftersom hon uppenbarligen har känsliga hovar skos hon sedan dess på klinik och går alltid med sulor fram, och har inte haft några problem av det mer.

 

Kinas utveckling under 2011 var stor, men har 2012 varit ännu större. Hon har blivit starkare, lydigare och fått ännu bättre hoppning. Framförallt har hon blivit rundare och finare i kroppen, och lugnare mentalt.

 

Vardagen

På tävlingsbanan ser hon ut som vilken häst som helst, men bakom fasaden ligger enormt mycket tid, arbete och omsorg för att få allt att fungera. På grund av sin narkolepsi måste frambenen lindas varje natt och boxen fyllas med extra mycket spån, efterom hon annars slår sönder knän och kotor när hon faller omkull. Det är också viktigt att se till att det inte finns saker i hennes omgivning som hon kan skada sig på, om hon plötsligt skulle falla. Sadling är en av de utlösande faktorer som får henne att somna. Hon måste därför sättas i rörelse så snart sadelgjorden spänts för att inte falla omkull.

 

Etersom hon väver, stuntals väldigt kraftigt, slår hon ofta huvudet i väggen och har ständigt nya sår runt ögonen. Det gäller att se till att väggen är så slät som möjligt.

 

Hon behöver förstås gå i hagen så mycket som möjligt, men är, ironiskt nog, inte så förtjust i dåligt väder heller. Om det plötsligt börjar spöregna kan hon springa fram och tillbaka vid grinden tills hon blir hämtad.

 

Av någon anledning trivs hon väldigt bra i de tältstallar som ofta används på tävling. Trots att hon då måste stå inne större delen av dagen så är hon sällan så lugn och avslappnad som i de stallarna. Lika lugn som hon kan vara i ett tältstall, lika hysterisk kan hon bli om hon inte tycker att stallet duger... Om hon blir instängd i ett hörn och inte kan se så mycket, boxarna i hennes tycke är fel utformade, inga hästar mitt emot, eller, ve och fasa - det är galler på dörren. Kina kan få fullständig panik om hon stängs in i en box med galler runtom. Hon har i några månader stått i ett stall med galler på dörrarna, och att stänga dörren är uteslutet. Hon har istället fått ha en kedja för dörren.

 

Det mesta man gör automatiskt med andra hästar, måste man tänka över en gång till innan man gör med Kina.

Men som tack för allt slit så levererar hon på tävlingsbanan - gång, på gång, på gång. Hon håller en makalöst hög lägstanivå och har inte lämnat många tävlingar utan pris. Om du följer hennes liv på den här sidan, så får du se hur långt det räcker.

Foto Sofie Gustafsson
Foto Sofie Gustafsson